190
sådan stöt med sin väldiga hand, att jag som en pil sköt upp i trädet. Slående båda armarna om grenen, fäktade jag med fötterna tills jag först fick bålen och så knäna upp på den. Tre präktiga sidoskott, lika de stora pinnarna på en stege, hade jag närmast uppöver mig och därefter följde en mängd lätt åtkomliga grenar, så att jag klättrade på med en sådan fart, att jag snart icke kunde se marken utan endast det gröna lövverket under mig. Allt emellanåt möttes jag av hinder och en gång måste jag klänga mig en åtta, tio fot uppför en slingerväxt, men det gick förträffligt och Challengers dånande stämma nådde mig som från djupet. Trädet var emellertid enormt stort och när jag blickade uppåt, märkte jag intet avtunnande av löven. Då jag klättrade uppför en av grenarna fick jag se ett klumpigt föremål, som jag tog för en parasit. Jag stack fram huvudet för att se efter vad det kunde vara, men blev då så överraskad och förfärad, att jag höll på att falla ned från trädet.
Ett ansikte blickade emot mig på en eller två fots avstånd, Djuret, som ägde det, hade krupit ihop bakom parasiten och tittat ut just som jag tittade fram på andra sidan. Det var ett människoansikte, åtminstone mera mänskligt än någon apas jag dittills sett. Det var långt, vitaktigt och fullsatt med vårtor, nosen var platt, underkäken utstående och ett grovt skägg yvade sig under hakan. Ögonen, som blickade fram under tjocka, buskiga ögonbryn, voro djuriska och vilda, och då djuret öppnade gapet för att, som jag tyckte, morra en förbannelse mot mig, märkte jag, att det hade krökta, vassa hundlika tän-
