der. Ett ögonblick läste jag hat och hotelse i de ondskefulla ögonen. Men som en blixt följde därpå ett uttryck av överväldigande fruktan. Det krasade till som av brutna grenar då det fula djuret häftigt dök ned i lövverkets snår. Jag skymtade en luden kropp, lik ett rödaktigt svins, och så försvann den i ett virrvarr av löv och grenar.
»Hur är det fatt?» skrek Roxton där nedifrån. »Har något gått på tok?»
»Såg ni den?» skrek jag med armarna om grenen och det pirrade i nerverna på mig.
»Det krasade till som om ni halkat. Vad var det?»
Jag var så uppskakad av denna apas plötsliga och besynnerliga åsyn att jag tvekade om jag inte skulle klättra ned igen och berätta mina kamrater vad jag erfarit. Men jag hade redan hunnit så pass högt upp, att det syntes mig förödmjukande att vända om med oförrättat ärende.
Efter en lång paus, varunder jag hämtade andan och åter samlade mod, fortsatte jag uppklättrandet. En gång trampade jag på en murken gren och blev några sekunder hängande på armarna, men i det hela gick det ganska lätt. Så småningom tunnade löven av omkring mig och vindfläktarna mot mitt ansikte sade mig, att jag kommit högre än skogens alla träd. Jag hade emellertid beslutat att inte se mig omkring förrän jag hunnit toppen, så att jag klättrade på ända till dess den översta grenen sviktade under min tyngd. Nu slog jag mig ned i en bekväm klyka, satte mig riktigt säkert och blickade så ned över det mest underbara panorama i detta sällsamma land.
