192
Solen stod nätt och jämnt över den västra synranden och aftonen var särdeles ljus och klar, så att hela platåns utsträckning var synlig ned inunder mig. Sedd från denna höjd, hade den en oval kontur och höll på ena leden trettio eng. mil, på den andra tjugo. För övrigt var den formad som en grund skorsten, ty alla sidorna sluttade inåt en tämligen stor sjö i mitten. Denna sjö höll väl sina tio mil i omkrets och låg där så grön och täck i aftonbelysningen, kantad med en bred rand av vass och ytan bruten av åtskilliga gula sandbankar, som glänste som guld i det milda solljuset. En mängd långa föremål, för stora att vara alligatorer, för långa att vara kanoter, lågo på utkanterna av dessa sandbankar. Med kikaren såg jag mycket tydligt att de hade liv, men deras beskaffenhet i övrigt kunde jag inte urskilja.
Från den sidan av platån där vi befunno oss sluttade en av gläntor avbruten skogsmark på en sträcka av fem eller sex mil ned mot sjön. Strax nedanför mig såg jag iguanodonernas glad och längre bort syntes en rund plan mellan träden, som markerade pterodaktylernas träsk. På den sida som låg mitt emot erbjöd platån en helt annan anblick. Där voro yttersidans basaltformationer reproducerade på insidan och bildade ett omkring tvåhundra fot högt stalp, nedanför vilket låg en skogbevuxen sluttning. Utefter basen av dessa röda klippor, något över marken, såg jag genom kikaren en rad mörka hål, som jag antog vara mynningarna till grottor. Vid själva ingången till en av dessa skimrade någonting vitt men vad det var, kunde jag inte urskilja. Jag satt och ritade på kartan tills solen gått ned och det var
