så mörkt att jag inte längre kunde skönja detaljerna. Då klättrade jag ned till mina följeslagare, som ivrigt längtade efter mig vid foten av det stora trädet. För en gång var jag expeditionens hjälte. Jag var den ende som tänkt på det och den ende som utfört det och här var nu kartan, som skulle bespara oss en månads blint trevande bland okända faror. Var och en av kamraterna tog mig mycket högtidligt i handen. Men innan de började avhandla kartans detaljer, fick jag lov att för dem beskriva mitt möte med apmannen däruppe bland grenarna.
»Han har varit där hela tiden», sade jag.
»Hur vet ni det?» frågade lord Roxton.
»För jag har ständigt haft en känsla av att vi bevakades av någonting illvilligt. Jag nämnde det för professor Challenger.»
»Vår unge vän sade verkligen någonting i den väken. Han är också den ende ibland oss, som är i besittning av det keltiska temperament, som gör människan tillgänglig för sådana intryck.»
»Telepatiens hela teori —» började Summerlee och stoppade sin pipa.
»Är för omständlig att här diskuteras», sade Challenger mycket bestämt. »Säg mig nu», sade han med minen av en biskop, som talar till ett söndagsskolbarn, »lade ni händelsevis märke till, om den där varelsen kunde vika tummen över handens insida?»
»Nej, det gjorde jag verkligen inte.»
»Hade han svans?»
»Nej.»
»Var han gripfotad?»
»Jag antar, att han inte så hastigt kunnat kila un-
13 — Doyle, En försvunnen värld.
