till ledning, mr Malone. Jag har sedan någon tid haft ögat på professorn.» Han tog fram ett papper ur en låda. »Se här ett sammandrag av hans meritlista. Det är helt kort.
’Challenger, George Edward. Född i Largs, N. B. 1863. Uppf. Largs elementarskola och Edinburgs universitet — Assistent vid British Museum 1892. Amanuens i departementet för komparativ antropologi 1803. Avgick samma år efter hätsk kontrovers. Tillerkänd medaljen för zoologisk forskning. Medlem av utländska sällskap’ — ja, det var en lång ramsa, omkring två tum med fin stil — ’Société Belge, American Academy of Sciences, La Plata, m. m., m. m. Utgivit: »Några iakttagelser rörande åtskilliga kalmuckhuvudskålar»; »Grundlinjerna till den vertebrala evolutionen» och en mängd avhandlingar, bland vilka »Det grundfalska i Weissmannismen», som gav anledning till en het diskussion på Zoologiska kongressen i Wien. Förströelser: Promenader och alpbestigningar. Adress: Enmore Park, Kensington, W.’
Se där — tag det med er. Jag har intet vidare åt er att göra i kväll.»
Jag tack in papperslappen i plånboken.
»Än ett ord, sir», sade jag, då jag märkte, att det var ett skalligt huvud och inte ett rött ansikte, som var vänt mot mig. »Jag har ännu inte klart för mig, varför jag skall uppsöka denne herre. Vad har han gjort?»
Ansiktet vändes åter mot mig.
»Han anträdde en enslig expedition till Sydamerika för två år sedan och kom tillbaka i fjol. Utan tvivel hade han varit i Sydamerika men vägrade att
