uppmärksamhet. Djurets ansikte liknade den mest förvridna fysionomi som någon förryckt medeltidsbyggmästare anbringat som tut på en stupränna. Det var ilsket och förfärande samt hade ett par små röda ögon, så klara som glödande kol. Dess breda, vilda, halvöppna gap var försett med en dubbel rad hajlika tänder, Kring de krokiga skuldrorna draperade sig någonting som såg ut som en gammal grå schal. Det var vår barndoms förkroppsligade »buse». Det blev oroligt i salen; någon uppgav ett anskri, två damer på främsta stolraden föllo sanslösa från sina platser och på plattformen märktes en allmän benägenhet att följa ordföranden ned i orkesteravdelningen.
Under några sekunder hotade allmän panik. Professor Challenger lyfte upp händerna för att lugna auditoriet, men denna rörelse måtte ha oroat föremålet bredvid honom. Den besynnerliga schalen vecklade ut sig och började flaxa som ett par läderartade vingar. Djurets ägare försökte att fatta det i benen, men det var för sent. Det hade höjt sig från packlårens kant och kretsade nu salen runt, med ett torrt, smällande ljud från de tio fot långa vingarna, under det att en vedervärdig lukt spred sig i hela rummet. De som sutto på läktarna blevo rädda, då de glödande ögonen och den skarpa näbben närmade sig dem, och deras skrik skrämde det flaxande djuret till vild galenskap. Det ökade farten och stötte emot både väggar och ljuskronor. »Fönstret, för himlens skull, stäng fönstret!» skrek professorn från plattformen, där han hoppade omkring och vred händerna i förtvivlan över den hotande faran. Men
