46
som gradvis höjde sig och slutade med en klipprad av mörkröd färg, kuriöst ådrad, likt några basaltformationer jag förr sett. De sträckte sig som en obruten mur utefter bakgrunden. På ett ställe förekom en fristående, uppåt avsmalnande klippa, krönt av ett stort träd, och denna klippa tycktes genom en klyfta skild från åsen. Bakom det hela en blå, tropisk himmel. En smal grön rand av växtlighet kantade den röda klippan.
»Nåå?» sade han.
»Utan tvivel en underlig formation», sade jag, »men jag är inte nog geolog att säga, att det är underbart.»
»Underbart!» utropade han. »Det är enastående. Det är någonting otroligt. Ingen på jorden har någonsin tänkt sig en dylik möjlighet. Gå vidare!»
Jag vände bladet och ropade till av överraskning. Det var en helsidesbild av den underligaste varelse jag någonsin sett. Det var en opierökares dröm, en delirants vision. Huvudet var en fågels, kroppen en uppsvälld ödlas, den släpande svansen var försedd med uppåtvända piggar och den krökta ryggen med en tandad kant, som såg ut som ett dussin tuppkammar, uppställda i rad. Framför detta djur stod en liten konstig man eller dvärg i människogestalt, som stirrade på det.
»Nå, vad säger ni om detta?» sade professorn och gnuggade med triumferande min händerna.
»Det är vidunderligt — groteskt.»
»Men vad har föranlett honom att rita ett sådant djur.»
