68
skulle kunna alstra resultat, som vore omöjliga för oss. Därvid måste vi låta saken vila.
Detta förde talaren över till det animala livets stege, som började långt ned bland mollusker och svaga sjödjur och sedan bar uppåt, pinne för pinne, genom reptilier och fiskar, tills vi slutligen kommo till kängururåttan, ett djur som födde levande ungar, den direkta stamfadern till däggdjuren och följaktligen till var och en av åhörarna. — »Nej, nej», skrek en skeptisk student långt ner i salen. — Om den unge herrn i röda halsduken, som förmodligen anser sig ha blivit utkläckt ur ett ägg, ville invänta honom efter föreläsningens slut, skulle det roa honom att se en sådan kuriositet. — Skratt. — Det var underligt att tänka, att naturens genom tidsåldrarna fortgående utvecklingsprocess utmynnat i skapandet av den unge mannen i röda halsduken. Men hade månne processen avstannat? Skulle denne herre anses som den slutliga typen — utvecklingens ständigt bestående höjdpunkt? Han hoppades, att den unge mannen i röda halsduken icke skulle känna sig sårad, om han — föreläsaren — ansåg, att vilka dygder än denne herre månde äga i det privata livet, skulle dock universums stora processer icke kunna anses fullt befogade om de fullkomligt slutade med framställandet av honom. Evolutionen var icke en uttömd kraft utan en fortverkande, och till och med än större produkter vore att vänta.
Sedan föreläsaren under åhörarnes fnissande lekt en stund med den som avbrutit honom, vände han åter till sin skildring av det förgångna, havens uttorkande, sandbankarnas uppkomst, det tröga, klib-
