biga livet på dessas utkanter, de överfulla lagunerna, sjödjurens benägenhet att taga sin tillflykt till de gyttjiga stränderna, det överflöd på föda som där väntade dem och den till följd därav enorma tillväxten. »Därifrån, mina herrar och damer», tillade han, »härröra dessa avskyvärda ödlearter, som ännu skrämma våra ögon i Wealdons och Solenhofens skifferplattor, men som lyckligtvis voro utdöda långt innan den första människan visade sig på vår planet.»
»Oavgjort!» dundrade en röst från estraden.
Mr Waldron var stark i disciplinen och kunde gissla med sin humor — som bevisats av exemplet med herren i röda halsduken — och detta gjorde det farligt att avbryta honom. Detta utrop föreföll honom likväl så orimligt, att han inte rätt visste hur han skulle taga det. Så ter sig Shakespeare-dyrkaren gent emot en osmaklig Baconian eller astronomen, som angripes av en fanatisk jordkrypare. Han gjorde ett ögonblicks uppehåll, varefter han höjde rösten och upprepade: »Som voro utdöda innan människan uppträdde.»
»Oavgjort!» dånade samma stämma än en gång.
Waldron blickade med förvåning utefter hela raden av professorer på estraden tills hans öga föll på Challenger, som satt tillbakalutad i sin stol med slutna ögon och ett roat uttryck, som hade han smålett i sömnen.
»Jag förstår!» sade Waldron och ryckte på axlarna. »Det var min vän professor Challenger», och under publikens skratt återgick han till föreläsningen, som
