endast ett år, efter hvad jag minnes, kanske icke så länge en gång.
När jag satt andra året i Quarta, började vi läsa Ovidius. Det var de godmodiga och lifliga Metamorfoserna. Jag minnes ännu min glada och tacksamma förvåning, då något, som var skrifvet på latin, värmde fantasien och satte tankarna i rörelse. Om jag icke i dessa rader uteslutande talade om mitt skollif i en dåvarande trivialskola, skulle jag nämna något om Virgilius, som jag senare lärde känna. Men det får vara. Det vill jag dock säga, att de personers uppfattning synes mig hafva blifvit förslöad, i stället för uppklarad, af denna tidiga läsning af latinsk litteratur, hvilka sätta de romerska författarnes verk bredvid eller oftast öfver Hamlet och Faust, Fredmans Epistlar, Nya Skapelsen af Kellgren eller Runebergs Julkväll. En annan sak: bäst man var färdig med öfversättningen af ett latinskt stycke, kom den s. k. resolutionen. En punkt togs ut, och så upplöstes satserna, och syntaxens regler anfördes. En dödande ledsnad.
I allmänhet skulle man kunna säga, att det vid undervisningen lades ringa vikt uppå, att ungdomen intresserades af hvad den läste. Man kan misstänka, att innehållet och dess logik ej voro det förnämsta. Det var den s. k. formella bildningen, formen utan innehållet, som skulle meddelas. Och resultatet blef därefter – hos flertalet nämligen, hos dem, som ej genom fortsatta studier fingo något innehåll i den inlärda abstrakta formen. Detta flertal har antingen
