gjorts oförmöget till andlig utveckling och stannat i pedanteri eller blifvit likgiltigt, förbittradt mot allt, som angår själsodling.
I tyska läste vi Schillers Dreissigjähriger Krieg. Den boken var, oväntadt nog, icke rolig. Ämnet lockade oupphörligt, men författaren var konstlad och tillgjord, tyckte jag. Tacka vet jag Fryxell. En noblare bataljskildring än slaget vid Breitenfeld tror jag ej finnas till. Och detta intryck beror ej därpå, att en svensk seger, ty slaget vid Poltava hos Fryxell gör på mig samma intryck af enkel storhet.
I franskan läste vi en krestomati af Vinet. Det var nästan det mest själlösa, nämligen för börjande ynglingar själlösa innehåll, som jag minnes från min skoltid. Dialoger ur franska sorgespel och historiska romaner från 1600- och 1700-talen, franska litteraturprof från olika tider, afsedda för fransktalande ungdom. Semiramis, den store Cyrus, konung Tigranes af Armenien, uppstyltade och deklamerande dockor, som gjorde franskan länge för mig motbjudande.
Det var så mycket, som var för svårt. Euklides var för svår för många. Engelska lästes ej. Naturlära lästes ej, såsom redan är sagdt, och hade den lästs, så hade man väl börjat med idel terminologi och abstraktioner.
Vid undervisningen i välskrifning begagnades
engelska förskrifter, åtminstone förskrifter med engelsk
text, samt gåspennor. »Attend to reason. Beware of
flattery» – känna ännu många till. Eget nog är det
