Sida:En gammal stockholmares hågkomster från stad och skola.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

först nu, när jag mer än 50 år, sedan jag först skref dessa ord, ur minnet åter tecknar dem, som jag kommer på den tanken att öfversätta dem. Gåspennorna voro en ytterst besvärlig sak. Det var en icke ringa konst att formera en gåspenna väl, och det var icke heller lätt att ej snart fördärfva den. Under min skoltid gjorde stålpennorna sitt inträde. De mottogos af somliga, framför allt af ungdomen, såsom en stor lättnad, af andra med djup misstro: stålpennorna skulle alldeles förgöra handstilen och skönskriften. Men särskildt skolans konservatism gaf vika, emedan lärarnes arbete med pennformeringen försvann, så att tiden fick oafkortad användas till själfva skrifundervisningen. »Min penna sprättar» var då en vanlig, numera ej hörd klagan.


Vid sångundervisningen användes ett litet af kantor Sandberg utgifvet häfte, innehållande musikens elementer, framställda i frågor och svar. Däri lästes läxor. Man fick då höra ett af svaren uppläsas så: »Första raden, första mellanrummet, andra raden, andra mellanrummet, tredje raden, tredje mellanrummet, fjärde raden, fjärde mellanrummet, femte raden, femte mellanrummet ...», ty farten var för god eller lustigheten för stor för att stannas. Men rottingen gjorde slut på båda.

I Stockholm speltes på den tiden af Torslows trupp på Lindebergs teater, den nu varande Dramatiska teatern, en ursinnig fars af Envallsson, kallad »Iphigénie eller De gamla grekiska historierna». Första

70