akten öppnas med en hymn af Iphigénie och prästinnor. Det är stormig natt vid hafsstranden. Kören framröts för att ljuda öfver vindens och vågornas dån. Till min häpnad trodde jag mig med bestämdhet bland prästinnorna känna igen vår kantor. Däröfver är ej att undra, ty fruntimmersrollerna utfördes af karlar. Stjernström var Iphigénie, Sevelin var Pylades. Man kan ana, många minnas ock, hvad dessa män förmådde åstadkomma »med Latterens Naturkraft og med Geniets Myndighed», för att begagna Kierkegaards ord.
Gymnastiken försiggick i en sal, som tillhörde
folkskoleseminariet på Björngårdsgatan. Klasserna
marscherade dit två gånger i veckan, efter aftonbönen kl.
5, i ur och skur. Det är i synnerhet de mörka och
regniga kvällarna, jag minnes. Gymnastiken leddes,
såsom jag tror, af en lärare vid seminariet, och den
måtte hafva skötts väl. I hörnet af S:t Paulsgatan
och Björngårdsgatan lågo två källare nära hvarandra,
Björngårdskällaren och Gröna jägarn, båda med
trädgårdar innanför träplank. Där hördes ofta ljudet af
käglor och klot. Där förbi gick vår väg. Jag har
sedermera hos Bellman, med den lifliga känsla, som
ungdomsminnen skänka, återfunnit dessa namn och
många andra. Jag drar däraf den slutsatsen, att
Bellmans skildringar särskildt måste tilltala
stockholmarne, då Bellman ju aldrig talar om andra platser
än Stockholm och dess nejder.
Skolgossarne skulle hvar söndag i trupp bevista
högmässan i Maria kyrka. Skolans platser lågo
