närmast hufvudingången och under orgelläktaren, i draget från portarna. En lärare följde med ungdomen. Jag vet, att skolungdomen fann denna gudstjänstplikt vara en börda. Det angelägna var att anteckna ingångsspråket och ämnet för predikan. Dessa gingo som paroll och lösen efter bänkraderna, och sedan slog man sig till ro, tänkte på annat, småpratade, dåsade eller bedref smått ofog, stundom ej så alldeles smått. Gudstjänsten varade från kl. 10 till 12, oftast därutöfver. Man kan förstå, hvilken verkan de långa, för ungdom mestadels obegripliga utvecklingarna, med den tidens grundfalska, affekterade predikoton, skulle hafva på pojkar. Om vintern var kölden i den oeldade kyrkan svår, och jag minnes nästan med förskräckelse, huru till kropp och själ förkomna vi genom köld och stillasittande voro efter denna s. k. andaktsstund. Vi gingo tillbaka till skolan, och där gjordes ett förhör öfver predikans innehåll. Det var för detta förhörs skull, som det var angeläget att veta ingångsspråket och ämnet för predikan. Såsom det där var ställdt, anser jag denna ungdomens gudstjänst hafva varit mer än förfelad: den var bestämdt skadlig. Den låg som en tyngd på oss alla, och lärarne skulle hafva varit underligt beskaffade, om detta icke var förhållandet äfven med dem.
En åsyn, som den tidens kyrkobesökande hade, var kyrkoplikten. Den försiggick under högmässan. Den till kyrkoplikt dömde låg på knä på den s. k. tjufpallen. Denna ställdes på stora gången under orgelläktaren. Kvinnor drogo schaletten tillsamman
