framför ansiktet, och männen hade mössan att dölja sig med. Prästen gick fram till den dömde och höll till honom eller henne en förmaning. Hvad som sades, minnes jag ej. Lika ofta sågs i den botgörandes ansikte trots eller likgiltighet som ånger och bedröfvelse. En känsla, som väl ofta fanns hos dem, som undergingo denna utställning, var nog förargelse öfver, att så många personer skulle i framtiden kunna känna igen dem: en olägenhet vid kommande skälmstycken. Känslan hos flertalet af dem, som bevistade uppträdet, var antagligen: »Jag tackar dig, Gud, att jag ej är såsom denne publikan.»
Om det allmänna hälsotillståndet vid skolan kan
jag ej döma. En gängse sjukdom var frossan, både
i skolan och i mitt hem. Det var en vanlig sak, att
någon under skoltimmarna fick ett frossanfall och
måste gå hem, eller att en eller annan var borta
bestämda dagar, de ordinarie frysdagarna. Det var en
ihållig och utpinande sjukdom. Glåmigt och blekt
ansikte, blå läppar och blå naglar samt starka
skälfningar voro frysstadiets kännetecken. Sedan kom en
brinnande feber, som upplöstes i en ymnig svettning.
Därefter var man kry igen, jämförelsevis taget, ty
pojkkryhet och håg voro nog ansenligt minskade
under de månader, som sjukdomen kunde vara. Mjölk
var allvarsamt förbjuden för frosspatienter, och
potatis var misstänkt. Potatisen hade ännu ej fullständigt
besegrat sina vedersakare. Den ansågs särskildt
förorsaka skrofler.
