SEDAN SOLEN GÅTT NED.
»Glöm inte lyktan!» Det var vanliga uppmaningen, när någon af husets folk skulle gå ut på aftonen för att icke återvända förr än sent. Detta gällde naturligtvis endast den mörka årstiden, enär Stockholm, liksom andra platser under samma breddgrad, njuter af sina ljusa sommarnätter, då man icke har behof af någon konstig belysning.
Ehuru Stockholm redan i början af 1830-talet begynte få en bättre gatupplysning, hade de nya Argandska lyktorna dock ännu icke kommit riktigt i bruk, och det var därför ganska mörkt under vanliga förhållanden, men alldeles svart de kvällar, då det var polismånsken, och öfverståthållarämbetet medgaf, att inga gatlyktor alls tändes, emedan det skulle vara månljust, men kanske var så mulet, att icke en enda månstråle bröt genom skyarne.
Under sådana kvällar kunde enskilda personers handlyktor vara ganska nödvändiga och de behöfdes kanske i hvad fall som helst efter klockan elfva, hvarför det var fyrtio skillingar banko plikt på att gå på gatan efter den timmen utan att ha en lysande handlykta med sig.
Man såg därför hvarje afton under den mörka
