Hoppa till innehållet

Sida:En gammal stockholmares minnen Del 1.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
102
SEDAN SOLEN GÅTT NED.


årstiden ett stort antal lanternor röra sig på Stockholms gator, burna af manligt eller kvinnligt tjänstfolk, i spetsen för en från något aftonsällskap återvändande familj eller belysande ett ensamt i sin pelis insvept fruntimmer.

Stockholms gator voro på den tiden icke så fullt säkra, och ofta hörde man omtalas öfverfall och rån. Bland illa beryktade gator var Rörstrandsgatan och dess fortsättning ut till Karlberg. På den vägen blefvo fredliga vandrare ofta öfverfallna, i synnerhet kadetter som begåfvo sig hem till »Kungliga Krigsakademien».

Vid jultiden 1835 öfverföllo två karlar hofpredikanten Lindgren, då adjunkt vid nämnda »akademi», när han, sent en afton, begaf sig från Karlberg till sitt hem i Solna, där han då var komminister. Men hofpredikanten var beväpnad och använde så kraftigt sin värja, att ej blott de två angriparne, utan äfven två andra röfvare som skyndat till de förres undsättning blefvo drifna på flykten.

Detta tilldrog sig visserligen utanför Stockholm, men äfven inom stadens område var osäkerheten ganska stor efter mörkrets inbrott. Rån föreföllo ej sällan i gränderna i staden. Mord voro ej heller sällsynta. Mycket talades i början af 1836 om ett då begånget mord på den unge bryggaren Wertmüller i faderns bryggeri i hörnet af Högbergs- och Björngårdsgatorna.

Mordbrand förekom också. Mycket uppseende väckte en sådan hos den bekante och i hög grad fruktade polisgevaldigern Titz i hans egendom vid Yttersta Tvärgränd på Söder.