Stölder med eller utan inbrott voro ej heller
sällsynta, stundom förenade med rätt lustiga
biomständigheter, såsom då en tjuf gömde ej blott det
stulna, utan äfven sig själf i skarprättaren Hafströms
bostad, sista egendomen till höger vid Götgatan.
»Allt detta ha tidningarne på sitt samvete», hette det ofta bland allmänheten. »Numera berättas i bladen alla ohyggligheter, och detta har blifvit en begärlig läsning.»
Tidningarna, som dock den tiden voro ganska oskyldiga, beskylldes för att företrädesvis meddela olyckshändelser och att alltför noggrant redogöra för brottmålsrannsakningar, hvilket slutligen måste åstadkomma sedeslös råhet hos den obildade mängden.
»Visserligen», hette det från annat håll, »men hvad som företrädesvis gynnar brotten och osäkerheten på våra gator är det mörker som råder så stor del af året. Med bättre gatupplysning vore öfverfallen otänkbara och inbrottsstölderna skulle också försvåras.»
Ändtligen afskaffades de små odugliga lyktorna, de s. k. katt- eller vargögonen, och införandet af de vida bättre lysande Argandska oljelamporna tog sin början.
⁎
Stockholmarne voro stolta öfver sina nya, vanligtvis midt öfver gatan hängande lyktor och funno dem utmärkta, ehuru de visst icke förverkligade alla förhoppningar man fäst vid dem. Ännu var det nog klokast att låta betjänten, springpojken eller pigan komma och med lanternan lysa hem herrn och frun,
