se, var kommendanten Dævel, hvilken ständigt var
i rörelse, inspekterade posterna och vakade öfver att
lugnet, så mycket på honom kunde bero, aldrig stördes.
Dævel, kommendant i Stockholm samt öfverste och
chef för Upplands regemente, var en gammal
hedersman, hvars vaksamhet icke under några förhållanden
slappades och hvars goda lynne gjorde honom
omtyckt af de många med hvilka han kom i beröring.
Han var på 1830-talet Stockholms kanske mest
folkkäre myndighetsperson. Mycket omtyckt var också
öfverståthållaren friherre Sprengtporten. Icke
egentligen omtyckt — därtill hade han visat sig allt för
sträng och äfven allt för egenmäktig, men likväl
ganska populär var f. d. polismästaren, sedan
underståthållaren af Wannqvist, kallad »Gamle Olle», och
mycket illa omtyckt var polismästaren Nerman, i
synnerhet för åtgöranden under oroligheterna 1838.
Alla dessa ämbetsmäns verksamhet hörde uti icke ringa grad till den tid af dygnet, då solen gått ned.
Sammanfatta vi således de spridda dragen af en afton i Stockholm på 1830-talet, under den mörka årstiden och då månen väl skulle lysa, men fått förhinder, finna vi dystra gator, hvilkas mörker endast här och där genombrytes af skenet från någon handlykta som lyser ett sällskap eller en ensam person hem. Från gränden höres nödrop. Man rånar någon. Se där, långt bort i en skog, en präst som med sin värja drifver fyra skurkar på flykten. Så är man åter på den mörka gatan i staden, och där kommer en »korf», släpande på en ruskig mansperson, och en »palt» som drager af
