med ett eländigt kvinnfolk. Från insidan af stängda
fönsterluckor tränga ljud af glada sällskapsförlustelser,
men också af spelares förbannelser. Och där möta
vi fånghjon med stinkande börda och så höra vi
klockringning i kvällen och skåda ett af lanternor
omgifvet begrafningståg. Men så kommer
kommendanten. Det är långt lidet på natten.
Nej, där kommer ännu en lykta, buren af en kvinna i schalett på hufvudet, således en tjänstflicka. Lyktan sättes ned utanför en port, och så börjar ett häftigt smällande med en portklapp. Längre bort på gatan smäller en annan portklapp. Ännu en, litet hvarstädes i grannskapet, och de många portklapparne gifva återljud längs hela gatan. Det var den tidens sed att tillkännagifva sin hemkomst nattetid.
Aldrig hörde man dock ett så ohyggligt bultande på portarne som på hösten 1834. Det var under koleratiden. Och det var de män som forslade koleralik hvilka ställde till det gräsliga oljudet. De skulle ovillkorligt hämta lik, påstodo de, äfven om man från fönsterna i huset försäkrade, att där icke funnes något sådant. Där voro alla lefvande, bedyrades ofta, om också några illa sjuka. Likhämtarne måste aflägsna sig, ty de hade väl oriktigt uppfattat anvisningen. Men de foro med den tunga, med stort antal kistor huller om buller belastade rustvagnen, blott till nästa hus, och så började en portklapp åter höra af sig, och nya pockande fordringar på att få ut den kräfda tillökningen till vagnslasten.
Hela grannskapet väcktes upp, och det midt under den mördande farsorten! Detta är ett barndomsminne af ohygglig beskaffenhet. En natt hände det,
