erinrar jag mig, att, midt under rasslandet af de
stora likvagnarna och öfverröstande karlarnes under
gräsliga svordomar utslungade likkraf, hördes
klämtning från kyrktornen. En eldsvåda hade utbrutit
någonstädes, och snart understöddes klämtslagen af
larmtrummorna som drogo genom gatorna för att
göra bullret riktigt bedöfvande och sömnen omöjlig.
Men det var åtminstone en omväxling i nattens fasor.
Den som, vore det äfven i späda barndomen,
genomlefvat en sådan sorglig tid, glömmer den aldrig.
För öfrigt var det icke blott under nätterna som farsoten gjorde sig påmind. Sjukbårarne öfver allt på gatorna erinrade först och främst om den ohygglige gästen. I kyrkorna hade redan tre år förut upplästs hvad som vore att iakttaga för sjukdomens bekämpande, och det var ganska stränga, men föga iakttagna föreskrifter. Bland lindrigare skyddsmedel var ständigt tuggande af kalmusrot och äfven hvitlök, kloralpåsar på halsen, en liten kopparplåt på bröstet samt, framför allt, ättiksbad. Ett läkemedel, som för öfrigt begagnades för alla möjliga sjukdomar och åkommor var den på ifrågavarande tid mycket anlitade Kron-Essenz, som i höga, men smala flaskor, af ungefär samma form som den tidens Eau-de-cologneflaskor, såldes för en riksdaler rgs i Webers kryddbod vid Kornhamnstorg. Denna underbara »essens» tillverkades i Altona. Ett annat universalmedel på den tiden var J. Weinbergs balsam, mycket använd mot yttre fall, men kanske ej nog kraftig mot kolerakramp.
