I KYRKAN.
Som barn följde jag vanligtvis hvarje söndag min mor till Storkyrkan, där hon hade bänkplats vid Rådmansgången, och tidigt hörde jag talas om kyrkliga och prästerliga förhållanden. Stockholms borgare höllo i allmänhet fast vid den »rätta tron», som det hette. Separatister funnos ej många inom någon klass. Åtskilliga personer som på söndagsaftonen gingo i »salen» eller »sirapskyrkan» som Brödraförsamlingens eller Hernhutarnes gudstjänstlokal vid Lilla Trädgårdsgatan gäckande benämndes, försummade icke därför statskyrkans högmässa.
Svedenborgare funnos bland handtverkarne och en af dem var den här förut omnämnde målarmästaren Höök, hvars son dock utbildades till präst i statskyrkan och dog som komminister i Adolf Fredriks församling. Någon särskild gudstjänstlokal hade Svedenborgarne ej heller, utan uppbyggde hvarandra blott i enskilda sammankomster som höllos än här, än där. Det var först när den engelske pastorn Scott började predika i den lilla trädgårdspaviljongen vid Stora Trädgårdsgatan som sektväsendet tycktes taga fart.