I medlet af 1840-talet kände man ej ännu till
Gluntarne, men de kommo till världen under åren
1847—50, och det var först efter den tiden som
de blefvo allmännare kända. Allmänna sången var dock
klart klingande långt förut, och det namn, som, ännu
på fyrtiotalet, kom Haeffner, den försvenskade tysken,
så oförbehållsamt till del såsom den hvilken kallade
till lif studentsången i Uppsala var otvifvelaktigt väl
förtjänt och förringar ingalunda den ära som måste
tillkomma äfven hans lärjunge Nordblom, som efter
honom var director musices i ungdomsstaden och
hvars dotter, Hanna Nordblom, sedan gift med
tonsättaren Ölander, var en utmärkt sångerska.
Bland sånganförarne har Uppsala haft lyckan att finna utmärkta musikaliska förmågor och med särskildt för studentsångens ledning förträffliga egenskaper, och detta redan från den tid, då orientalisten O. F. Tullberg, på 1820-talet, anförde sången samt i synnerhet ifrån 1830-talet, då C. O. J. Laurin var anförare, den unge gottländingen, som satte musiken till Nicanders »Mitt lif är en våg» och andra intagande sånger. Oscar Meijerberg, Gunnar Wennerberg, Oscar Arpi och Ivar Hedenblad ha ytterligare höjt Uppsalasången.
Det var i synnerhet på 1840-talet samt kanske synnerligen från 1845, som studentkonserterna började väcka förtjusning, vare sig att de gåfvos i Uppsala eller i Stockholm. Af ej ringa betydelse var också Uppsalasången på studentmötet i Köbenhavn 1845, och jag erinrar mig hvilken hänförelse väcktes af repetitionerna som gåfvos på Gustavianum.
Det var också under det årtiondet som