det ständerna skola vara folkets representanter, skall
blifva en sanning? och 3) Ansen I förändring kunna
vinnas genom stånden?
Den första och den sista frågan besvarades med dundrande nej; den andra däremot framkallade ett lika kraftigt ja.
⁎
Det nu omnämnda var det hufvudsakliga som tilldrog sig på banketten. Men under densamma hade tusentals nyfikna samlat sig på Brunkebergstorg. De förde visserligen litet oväsen, hurrade då och då, men inga svårare oordningar förmärktes, och inga kunde egentligen väntas heller, ty vid morgonproklamationerna fäste väl ej många afseende. På kungl. teatern gafs den aftonen »Friskytten» med Jenny Lind i Agatas parti. Under föreställningen, som bevistades af kungl. familjen, fick öfverståthållaren, som befann sig i kungliga logen, rapport, att en större folkmassa, som samlat sig på Brunkeberg, därifrån dragit till den inre staden under oljud och stenkastning.
Så var det. Från Brunkeberg hade många med mig följt den skränande folkhopen för att se »hvad det skulle bli af». Det var ju icke blott oförsiktigt utan enfaldigt, till och med orätt, men när man är benägen för iakttagelser och tycker om att »studera folklifvet», dessutom är ung och rörlig, så följer man med strömmen. Det var hvad jag gjorde.
— Hvart bär det af?
— Till Storkyrkobrinken, säges det.
