Sida:En gammal stockholmares minnen Del 1.djvu/205

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
197
MARSDAGARNE I STOCKHOLM 1848.


— Hvad skall man göra där?

Det tycktes ingen ha reda på. Men när man kom till Storkyrkobrinken, visade det sig att folkhopen icke vore alldeles utan ledning, åtminstone för tillfället, ty då började genast stenkastning mot det af änkefru Törnqvist ägda huset n:o 9, och hotfulla skrän hördes mot presidenten von Hartmansdorff, som bodde där. Det var således tydligt, att man icke på måfå hade begifvit sig till Storkyrkobrinken, utan att om också flertalet icke kände till ändamålet och bara följde med af nyfikenhet eller för att få nöjet att skräna, så måste det dock ha funnits några, hvilka ville visa sitt misshag särskildt mot von Hartmansdorff och därför ledde folkmassan till dennes bostad.

Han hade dels genom sitt uppträdande på Riddarhuset, dels från den tid han som hofkansler slungade indragningsmaktens åskor mot oppositionspressen gjort sig i hög grad förhatlig. Nu skulle man börja med att krossa hans fönsterrutor.

Men emedan presidenten bodde två trappor upp, blef det rutorna en trappa upp som mest träffades. Där bodde grosshandlaren G. F. Smerling, hvilken hade sitt kontor (firman Pauli & komp.) i n:r 26 Skeppsbron. Han var gift med L. J. Hiertas syster, och bland hans fem barn voro kanslirådet F. Smerling, grosshandlaren Leonard Smerling (firma L. J. Hierta) och presidentskan L. Bredberg.

Det har sagts, att polisen mycket väl visste, det Hartmansdorffs bostad skulle göras till föremål för någon demonstration eller till och med för våldsamheter, men det påståendet har dock ingalunda bevisats.