De som lyckades leda folkmassan till
Storkyrkobrinken hade sannolikt icke själfva någon på förhand
uppgjord plan, utan funno tillfället gynnsamt först
då de sågo det myckna folket samladt på
Brunkeberg och synbarligen benäget att bråka litet.
Emellertid var uppträdet i Storkyrkobrinken af ganska obehaglig beskaffenhet, och den som väl kommit in bland den täta mängd, hvilken omgaf stenkastarne, hade ej så lätt att komma därifrån. Hela brinken var fylld af folk, men de egentliga våldsverkarne voro visst ej flere än trettio eller fyrtio, till större delen illa klädda ynglingar. Någon anförare såg man ej till. Samtidigt med bombarderingen af fönsterrutorna angreps den i tid stängda portdörren, och detta angrepp var så kraftigt, att man måste förvåna sig öfver att dörren icke krossades. Hade den gifvit vika och folkmassan eller åtminstone de ursinnigaste bland mängden lyckats intränga i huset, vet man ej hvad följden kunnat blifva. Man måste naturligtvis tänka på hvad som tilldrog sig helt nära här trettioåtta år förut, då Axel Fersen mördades.
Polis syntes visserligen, men endast i spridda exemplar, och kunde ingenting företaga mot stenkastarne, så relativt få dessa än voro. De stenar som ej kastades mot fönstren slungades mot polisbetjänterne, men uppgiften, att dessa äfven skulle ha träffats af knifhugg, synes vara diktad, liksom berättelserna om det »stenregn» som skulle ha kommit från åtskilliga fönster. Ett sådant »regn» skulle förutsätta, att betydligt antal stenar uppburits i husens öfre våningar och där magasinerats för att användas
