vid lägligt tillfälle eller ock i största hast vid detta
tillfälle forslats upp i våningarna och i vindsgluggarna
för att därmed bombardera polisen och militären.
Men ingendera af dessa förutsättningar har något
rimligt skäl för sig. Nog blefvo både polisbetjänter
och soldater träffade af stenar, somliga till och med
ganska allvarsamt, men de stenarne kommo nog från
folket på gatan och icke uppifrån husen eller taken.
Visst är, att jag hvarken på lördagen eller söndagen såg en enda sten komma från höjden. Lika obestyrkt torde det påståendet vara, att skott aflossats från husens öfre våningar på militären, ehuru sådant dock kunnat vara rimligare, enär man mycket lättare praktiserar ett gevär upp för åtskilliga trappor, såvida det ej redan funnits i de öfre våningarna, än man kånkar upp en mängd gatstenar.
Ett annat fantasifoster är otvifvelaktigt den uppgiften, att man bland folkmängden sett åtskilliga personer väpnade med gevär. Den som var ögonvittne till tilldragelserna i Stockholm den 18 och 19 mars 1848 kan intyga, att några andra vapen än stenar och möjligtvis en och annan knölpåk ingalunda förekommo bland folket. Icke ett enda skott lossades mot militären. Denna sköt däremot så många flere skott, hvilket ju också var ganska naturligt, då den måste försvara sig mot den täta och häftiga stenkastningen.
⁎
Det har sagts, att öfverståthållaren i spetsen för en trupp hästgardister red i skridt ned för
