tjänstgjort i bondeståndets kansli, och därifrån
härledde sig hans noggranna kännedom om ståndets
förhållanden samt hans stora förtrolighet med de mest
framstående riksdagsmännen. Det torde ock ha
bidragit till det glada kamratskap, hvarmed han
hedrade de unga kanslisterna. Umgänget med Teodor
Sandström var för oss både nöjsamt och lärorikt.
Han var en kvick karl, men äfven en hjärtegod, och
han var en kunskapsrik man. Bra såg han ut och
var äfven i det fallet lika godt utrustad som de två
andra här ofvan nämnde bondevännerna, så vida man
kunde kalla aristokraten Crusenstolpe verklig vän af
Sveriges bondestånd.
Ehuru skarp oppositionsman, förordnades Sandström vid jämförelsevis unga år till intendent vid Allmänna barnhuset i Stockholm, något som väckte mycken förvåning. Nämnda befattning ansågs som en »sinekyr» då för tiden, med hvilken man belönade dem som ställt sig väl på högre ort eller som man önskade vinna för något ändamål som vore behagligt för »höga vederbörande». Intetdera kunde dock träffa in på Teodor Sandström, ty han var lika själfständig och för de maktägande otillgänglig både före och efter utnämningen. Huru vida hans bror, sedermera statsrådet Anders Peter Sandströmer, varit verksam för intendentutnämningen är icke med säkerhet kändt.
Emellertid betraktade Sandström befattningen ingalunda som en »sinekyr», utan visade sig vara en ganska verksam styresman och fullt vuxen den ansvarsfulla platsen. De förbättringar han där