införde vittnade både om människokärlek och
förvaltningsförmåga.
Under 1850 års riksdag uppnådde han sitt fyrtionde år, under 1854 års afled han, till smärtsam öfverraskning för alla som beundrat hans kraftiga person, lärt känna hans starka viljeförmåga, insett hans klara intelligens och intagits af hans lika älskvärda som trofasta sinnelag. Ungdomen i synnerhet älskade honom, ty han var själf ung ända till dödsstunden.
⁎
Under 1853—54 årens riksdag fördes talmansklubban af Nils Strindlunds gamla, men kraftiga hand. Strindlund i Skjedom, riksdagsman för Säbrå, Gudmundsbrå och Nora härader i Västernorrlands län, var en myndig och själfständig odalman, medveten om sin betydenhet, men aldrig otillgänglig eller högmodig, utan den som gärna skämtade med ståndsbröder af olika partier, under det de kloka ögonen klippskt skådade öfver glasögonen. Han var strängt konservativ, men ansågs 1853 själfskrifven till talman, och däremot gjordes icke några invändningar ens af de ifrigaste liberala.
Oaktadt Strindlund i riksdagen uppträdde mycket skarpt mot städerna och deras borgare, hvilka han ansåg allt för frisinnade och därför skadliga för fosterlandet, under det de, enligt hans åsikt, behandlade allmogen allt för egenmäktigt och orättvist, umgicks han likväl på det vänskapligaste med icke få af Stockholms borgerskap samt särskildt med dem som voro
