Stockholm, blef en af våra förnämsta sceniska
konstnärer, under det han i sällskapslifvet intog och
bevarade den plats man där så gärna upplåter åt unga
och talangfulla konstidkare, helst om de, hvilket var
förhållandet med Della Santa, äga ett fördelaktigt
utseende.
För öfrigt var Gallis hela trupp här ganska omtyckt, och sopranen Rosina Penco mottogs med stor hänförelse. Hon var utmärkt vacker, tjugu år gammal, eldig neapolitanska, förträfflig sångerska, god skådespelerska. Hvad kan man begära mera? Sedan hon förtjust stockholmarne, vann hon nya segrar i andra europeiska hufvudstäder, i synnerhet i London, Madrid och Paris.
Om Della Santa skilde sig från truppen för att uppträda på vår kungliga scen och där stannade i tre år, var det en annan medlem af samma trupp som gick samma väg, men stannade vid vår opera i nio år, d. v. s. under hela sin återstående lifstid. Det var Jacopo Foroni, också italienare, men snart nationaliserad svensk och af så framstående egenskaper, att man gärna ville ha honom till landsman.
Under sin vistelse i Stockholm hade Gallis trupp fäst en Paolo Sperati till orkesteranförare, men denne lämnade platsen redan 1848, och blef snart därefter kapellmästare vid Kristiania teater. Efter honom antogs Foroni att leda orkestern hos Galli. Han uppgifves ha studerat till jurist, men snart ägnat sig åt militäryrket och utnämnts till ingeniörofficer, hvilket dock icke hindrade honom att ägna sig också åt musiken samt att komponera ett par operor, som lära ha vunnit framgång i Milano.
