»Norma», »Kärleksdrycken», »Lucrezia Borghia» och
»Profeten», sjöng med altröst och gjorde lycka. Hon
stannade dock ej längre än ett par år.
Af senare uppsättning voro Bertha Röder von Romani, också alt, som i medlet af 50-talet sjöng Fidés, Leonora, Nattens drottning och Valentine, samt doktor Rademacher, tenor, hvilken uppträdde under samma tid och gaf oss Johan af Leyden, Masaniello, Raoul, m. fl. partier. Med denne Rademacher hade jag nöjet att, halft annat årtionde därefter, sammanträffa i Düsseldorf. Vi voro ett par svenskar och lika många norrmän som åto vid table d’hôte i Englischer Hof och drucko anspråkslöst, men godt Moselblümchen. Bredvid oss satt en välfödd herre, som med godmodigt leende betraktade oss och slutligen utropade:
— Ä’ ni verkligen nordbor? Nog känner jag igen svenskan, men aldrig har jag varit vittne till att svenskar dricka så oskyldigt vin som Moselblümchen. Annan erfarenhet har jag gjort i Stockholm.
Och så föreställde han sig som doktor Rademacher, medicine doktor och ej filosofie, som han tagits för i Sverige, men därjämte operasångare, och det var i sist nämnda egenskap han tillbragte ett år i Stockholm. Då jag träffade honom i Düsseldorf var han försäkringsagent. Han hade gifvit på båten såväl sjuksalen som operascenen, men var en glad och angenäm person, som talade mycket godt om Stockholm och sade sig trifvas utmärkt väl i svenskars sällskap. Han förstod svenska, men talade icke språket.
