Sida:En gammal stockholmares minnen Del 1.djvu/297

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
289
DEN SOCIALA FRÅGAN.


Såsom den varmhjärtade författarens trosbekännelse torde följande stycke ur romanen kunna anföras:

»Den gamla civilisationens slut har kommit; under en ny sol går jordens utseende att förnyas. Låt en generation utsläckas, låt de gamla tyrannerna dö i öknen; den heliga jorden skall icke dölja deras ben. Unga människor, som det ovärdiga århundradets fördärf och rättvisans fall uppröra, våga omfatta frihetens sak, om fäderneslandet är dig kärt, om mänsklighetens intresse rör dig. Förstören eder gamla egoism, läggen ut i den börjande likhetens farkost. Där skall eder arma själ mottaga en sträng och okänd liflighet; edert förvekligade sinne skall återfinna en okuflig energi; edert hjärta, redan kanhända bortskämdt, skall föryngras. Allt skall förändra utseende för edra renade ögon; nya känslor skola i eder alstra nya idéer; religion, moral, poesi, konst, språk skola synas eder under en större och skönare form, och säkre sedermera i eder tro, entusiaster med reflektion, skall den allmänna pånyttfödelsens morgonrodnad hälsa eder.»

»Entusiast med reflektion» var onekligen C. V. Bergman, och entusiaster med eller utan reflektion var flertalet af dem som bevistade dessa aftonsällskap. Tämligen ofarliga voro de, men det var så ovant att höra deras hänförda yrkande på bättre samhällsförhållanden, att man inom de »högre» klasserna kände sig illa till mods och ej ville medgifva nödvändigheten eller lämpligheten af sådana uppmaningar.

Bergmans roman var ganska välmenande, men som konstverk intager den icke någon hög plats. Att

C. Lundin.19