Han bodde då vid Stora Humlegårdsgatan, där
makarna Carlén också hade sitt hem, i huset med
balkongen (numera ombygdt), midt emot
Humlegårdsgrindarne. Den balkongen var en behaglig
samlingspunkt under ljusa våraftnar, och Herman Bjursten
var en angenäm värd — ända till dess någon af
sällskapet retade honom, som ofta hände, med en
anmärkning öfver något han nyligen skrifvit. Herman
Bjursten utropade ofta: »jag är en fantasiens martyr»,
men var liksom den här förut omnämnde Afze, mera
en martyr för sitt retliga lynne och sin
författarfåfänga. Efter en stund var lynnet åter kufvadt —
ända till dess ny anledning infann sig. Äfven
Bjursten afhände sig själf lifvet, men det var icke förr
än i slutet af 1866, då han i många år varit en af
ungdomen omtyckt lektor på Stockholms gymnasium.
Så mycket man än hade skämtat öfver hans
egenkärlek, kände man sig upprörd öfver hans sorgliga
slut.
⁎
Redan före 1850-talets ingång var Blanche en af allmänheten högt uppburen författare, men han visade icke därför någon förnämhet mot det yngre släktet. Oaktadt de fyrtio åren, var han också själf ung, en älskvärd person, glad, tillmötesgående och öppenhjärtig. Aldrig ville han på fullt allvar nedsätta sina politiska eller litterära motståndares personliga värde, men nog kunde det hända, att han i sitt skämt behandlade dem något omildt. Egentligen var det dock endast Almqvist, som han hatade eller, kanske rättare, afskydde, och Blanche hade
