otvifvelaktigt rätt. Därvid uppehåller jag mig för öfrigt
icke, ty »dådet» är förut så många gånger omtaladt.
Det inträffade också åtta år före början af det
tidskifte som här skildras.
Blanche hade uppträdt som författare redan vid ett par och tjugu års ålder, men gjort sig mera bekant först vid öfvertagandet af veckotidningen Freja, då han var tjugusju år. Nämnda tidning hade förut innehafts af K. A. Kullberg, ett par år yngre än Blanche, men redan väl känd som romanförfattare. Kända Frejadeltagare voro också Johan Johansson, på skämt kallad »politiska hvalfisken», f. d. redaktör af Argus, samt Kjellman-Göranson. Johan Johansson var dock ingen mästerlig tidningsman. Grundliga kunskaper hade han, men långrandig och tung var han i sin framställning. Odrägligt egenkär syntes han för öfrigt och illa omtyckt var han af ungdomen.
Freja tillhörde just icke Blanches bästa tid, ty bladet låg i beständig ordväxling med andra tidningar, mest med Aftonbladet samt särskildt med L. J. Hierta personligen, något som obestridligt var motbjudande för Blanche. Men tidningsgräl var på den tiden ganska brukligt och öfvergick lätt till personlig fejd. Emellertid tröttnade Blanche på sådant skriftställeri och öfvergick snart helt och hållet till den verkliga litteraturen, till en början synnerligen till den dramatiska, och vid 1850-talets ingång hade han ock fullbordat flera romaner.
Till bokhandlaren L. G. Rylander sålde han, 1846, sin stora roman Vålnaden. Jag fick tillfälle att se förlagskontraktet och kommer i håg, att priset var 1,400 riksdaler banko, hvaraf tredjedelen skulle
