Hade man gått Västerlånggatan i ända och
passerat öfver Storkyrkobrinken, där stadens boklådor,
med undantag af Deleens och Holmbergs, då befunno
sig, kom man i den del af gatan som då och långt
senare benämndes Stadssmedjegatan, vid hvars västra
sida Urväders-, Kolmätar- och Klockgjutargränderna
utmynnade, tre ytterst osnygga gränder, befolkade
af stadens afskum, under det likväl Stadssmedjegatan
själf var ganska fin och hade godt rykte.
Utom stadsmajor Strindbergs kryddbod, fanns vid den gatan kapten G. Westlind J:sons mycket bekanta klädeshandel. Kaptenen var handlande, men tillika officer vid borgerskapets infanteri. Borgare med anseende tillhörde vanligtvis en af de två borgerliga officerskårerna och benämndes alltid med sin grad inom kåren.
Man sade således icke »vill handelsmannen» eller »vill herr Westlind skära af kläde till ett par byxor», utan det hette: »behagar kapten skära» o. s. v. En sådan officers hustru titulerades också efter mannens grad och benämndes i hvardagslag fru kaptenskan, fru majorskan, o. s. v.
Mynttorget har icke mycket förändrat sig på femtio år. Stockholms brandförsäkringskontor hade allt sedan 1807 innehaft det gamla Rosenadlerska huset, i hvars bottenvåning sidenkramhandlar Medberg hade sin mycket besökta handelsbod.
Den närbelägna Helgeandsholmen såg däremot helt annorlunda ut mot i vår tid. Det kungliga stallet, hvars goda arkitektur var Tessins verk, tillhörde Stockholms sevärdheter. I de två sista husen på holmens norra udde, n:s 9 och 11, hade
