poliskammaren sin lokal. I n:o 7 bodde i många år
biträdande polismästaren Limnelius. I n:o 5 hade
hattmakaråldermannen C. J. Lorenz, bördig från
Polen, öppnat en varmbadinrättning och därmed
bidragit att afhjälpa en väsentlig brist inom
hufvudstadens hygieniska förhållanden. Dittills hade
stockholmarne nöjt sig med en mycket anspråkslös finsk
badstu vid Stora Glasbruksgatan.
De fyra husen 5—11 ägdes af konungen. De två 1—3, boställen för Första hofstallmästarn och understallmästarn, tillhörde k. maj:t och kronan.
Helgeandsholmen, i dagligt tal kallad Gamla Norrbro, hade stallet och poliskammaren att tacka för den lifaktighet, som där visade sig. Under det kungliga kuskar och stallknektar förde ut och in ädla dragare och springare, släpade »korfvar» och »paltar» af med manliga och kvinnliga fångar, och det saknades aldrig nyfikna för att beskåda så väl de ena som de andra.
Då man från Stan skulle begifva sig till Norr, tog man dock helst vägen öfver Nya bron, hvilken fullbordats redan i århundradets början, men fortfarande kallades ny.
Brons östra sida utgjorde också en mycket omtyckt promenadplats, där man på middagsstunderna såg hufvudstadens beau monde, hvilken först vid århundradets midt flyttade lustvandringen till Karl XIII:s torg. Men nedanför denna sida af bron öppnades redan 1832 en ny promenad- och förfriskningsplats på den gamla Barkareholmen, som från en skräpig, till intet nyttig klippa förvandlades till den täcka förlustelseort, som snart kallades Strömparterren.
