Öfver Bruxelles gick sedan färden till Paris i
fyllda järnbansvagnar, och ju längre vi kommo in
i Frankrike, dess mer folk syntes på stationerna. Öfver
allt hurrade man för oss, och på ett par stationer
höll en af oss ett skämtsamt tal till folket, tal på
svenska, som mottogs med lifliga lefverop. Ingen
af fransmännen begrep nog ett ord.
Vives les Anglais! skallade det öfver allt under vägen. Saken var den, att drottning Victoria väntades på besök i Paris denna afton, och fransmännen ville bereda henne ett hjärtligt mottagande, hvilket naturligtvis utsträcktes äfven till hennes uppvaktning och till för öfrigt alla dem af hennes landsmän som infunno sig i Frankrike för att vara vittnen till mottagandet.
Antalet resande engelsmän var därför mycket stort den dagen, och resandena i allmänhet togos för engelsmän.
Drottning Victorias järnvägståg hade ännu icke infunnit sig, men väntades med otålighet, och under tiden ropades lefve för alla som på Nordbanan foro till Paris. Vid ankomsten till nämnda banas stora slutstation funno vi högst få fiakrar, — de parisiska åkaredroskorna — alldeles som då jag, sexton år senare, infann mig vid samma station en dag under kommunen. Vid bägge dessa tillfällen kom jag dock slutligen i besittning af ett åkdon, och kamraten och jag läto, 1855, föra oss till Rue du Faubourg Saint-Honoré, men det gick icke raka vägen och öfver de vanligen mest befarna gatorna, utan kors och tvärs genom många krokvägar och gator som ingalunda sågo inbjudande ut.
