scener såg jag, men till någon så ofantligt stor
entusiasm, som paristidningarna berättade om, blef
jag icke vittne. Jag hörde väl att folkmassan
applåderade trupperna, men jag hörde icke synnerligt
många: lefve kejsaren!
Såväl vid den stora kasernen »Prince Eugène» vid boulevarden, som sedan vid den lika stora »Napoléon» bakom Hôtel de Ville stod jag en dag både länge och väl bland bluserna och studerade hållningen samt marscherade sedan långa sträckor bredvid truppen.
På platsen emellan kasernen och Hôtel de Ville, i hörnet af rue de Rivoli, stodo några hundra, kanske några tusen människor — några tusen mer eller mindre gör så litet i Paris — och samtalade sins emellan eller med sina vänner bland soldaterna. De senare voro naturligtvis muntra och lifvade, såsom det höfves en soldat, när krigstrumpeten ljuder. Afskedsglasen hade varit många troligtvis, ty en och annan krigare syntes mycket lifvad, och en och annan blus hade äfven fått litet mer än som behöfs för att hålla modet uppe. Jag gick in på ett litet kafé, i hörnet af rue de Rivoli och rue des deux Portes, snedt emot Hôtel de Ville.
Där var ett rörligt och stundom ett rörande lif. Officerare drucko med sina civila vänner. Soldater sutto midtibland sina förmän, omgifna af afskedstagande bekanta eller nyfikna, som ville se afmarschen. Uppassarne använde all möda för att hinna tillfredsställa de talrika beställningarna och »madame» bakom disken skrapade det ena francsstycket efter det andra ned i kassalådan. En mor tog afsked af sin son,
