Hoppa till innehållet

Sida:En gammal stockholmares minnen Del 2.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
169
UNDER ITALIENSKA KRIGET.


brodern tryckte kanske för sista gången broderns hand, och älskarinnan kunde ej slita sig från den älskades sida.

Men hvilken ny uppenbarelse! Det var på min ära själfva »Regementets dotter», lifslefvande, sådan hon så många gånger stått på teatertiljan framför oss, sådan hon sjungit Donizettis melodier. Madame marketenterska vill också ha plats för sig och ett par vänner. Det var en nätt figur. Vapenrocken smög sig så tätt efter de kvinnliga formernas rundning; den lilla hatten satt så käckt på ena örat, de röda benkläderna missprydde ej heller, och det skadade alldeles icke att en liten, mycket liten flik af en hvit »jupon» tittade fram emellan rocken och militärpantalongen. Öfver axeln hängde den blanka bandlerremmen, men i stället för patronkök hade marketenterskan en liten kagge, på hvilken lästes: Madame Bollotte vid det 84:de. Madame Bolotte slog sig också ned vid ett bord, beställde sin flaska vin och tömde den med sina vänner.

Madame Bollotte var en rätt vacker kvinna; hon var troligtvis äfven en god marketenterska, ty soldaterna visade henne all aktning, och officerarna tycktes ej vara besvärade af hennes sällskap. Hon hade kanske gjort fälttåget på Krim, hade kanske stora förtjänster om regementet och dess fältflaskor. Jag fann nöje i att betrakta madame Bollotte och hennes lilla kagge.

Men trumman rördes, och på ett ögonblick var kafét utrymdt. Kompanierna voro snart ordnade, och marschen började med musiken i spetsen och därefter madame Bollotte och ännu ett par