och hans väl förtjänta framgång gjorde Paris
eftersträfvadt af andra talanger, och de kommo den ena
efter den andra, spridde sig i olika delar af staden,
men stannade de flesta dock uppåt Montmartresidan
eller söder ut i grannskapet af Luxembourg.
Se här några personliga minnen från den tiden. Det var år 1859. En ganska vacker utställning fanns i Industripalatset i Champs-Elysées, men den utställningen förklarades vara underlägsen sin föregångare, naturligtvis efter den gamla satsen: »det är inte som förr».
Det är ju möjligt att någon föregående t. ex. den stora världsutställningen 1855, varit värdefullare, åtminstone på utställningsföremål fullständigare, men visst är, att 1859 såg man ganska intressanta konstverk, t. ex. Hippolyte Flandrin’s lika betagande som verkligen snillrika porträttbilder, Jules Breton’s Plantation d’un Calvaire, Paul Baudry's Madeleine, Hebert’s Cervarolles med flera konstverk af målare som då voro unga, landskap af Carot och Français och många, många andra, hvilka jag tycker ännu i dag se framför mig.
Det var härliga dagar, då man gick först omkring i Louvre-galleriet och omedelbart därpå begaf sig till Industri-palatset för att se det som då var allra nyast, hvaraf mycket ännu icke förlorat sitt värde.
Men så skulle man se hvad landsmännen gjorde, och då gällde första besöket kanske August Malmström, som då bodde och hade sin atelier vid rue Chabrol, i närheten af Strassburgbanans station, men i slutet af 1859 begaf sig till Rom för att dock
