åter för längre tid slå sig ned i Paris. Han målade
ständigt nordiska ämnen, men hade icke ännu börjat
med Bråvalla slag.
Nästa besök kunde gälla en annan nordmannamålare, Eskil Winge, hvilken bodde i rue Fontaine-Saint-Georges, på höjden bakom kyrkan Notre-Dame de Lorette. Dessa två målare arbetade också på Couture’s atelier. Det var modernt den tiden att taga undervisning af Thomas Couture, liksom det en tid förut varit att fara till Düsseldorf, och fick man undervisning af den som målat les romains de la décadence, onekligen ett storverk, var man redan därmed ansedd som utmärkt.
Många svenska målare sökte omkring 1860 komma in på Couture’s atelier, men några begagnade sig däraf endast kort tid, fastän de sedermera alltid läto kalla sig elever af Couture. Nog kunde han måla och god undervisare var han otvifvelaktigt äfven, men flitig var han hvarken som egen konstidkare eller som handledare, och det hände, att han långa tider icke visade sig på ateliern eller ens i Paris, utan lefde på landet, obekymrad om elevernas arbeten.
Att sådana konstnärer som Malmström och Winge drogo nytta af äfven den obetydliga handledning som Couture lämnade dem är ett bevis mera på deras goda uppfattning, säkra begåfning och stora fit.
Den första tafla Malmström skickade hem sedan han, 1859, börjat arbeta på Couture’s atelier var »Ingeborg underrättas af Orvar Odd om Hjalmars död», ett konstverk som visserligen erinrar om den
