Hoppa till innehållet

Sida:En gammal stockholmares minnen Del 2.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
222
PÅ KEJSARDÖMETS TID.


uträttad mot billig eller, oftast, ingen ersättning. Hvad chancelier’n icke själf hann med, lämnade han i händerna på sin gamla trotjänare Philippe som var intelligent, företagsam och oförtruten.

Men så dog excellensen och följdes i grafven inom få år af gamle Blumm. Philippe drog sig tillbaka. Då var det slut med »kommissionskontoret vid rue d’Anjou Saint-Honorée» som man skämtsamt, men ganska riktigt benämnde legationens lokal.

Hvarken excellensen Manderström, Löwenhjelms närmaste efterträdare, eller den därpå följande baron Adelswärd voro hågade att fortsätta kommissionsrörelsen, som egentligen icke hörde till beskickningens uppgift. Då blefvo de resande landsmännen missnöjda, och många bland dem tyckte, att legationen icke fyllde sin uppgift. På Löwenhjelm hade aldrig någon klagat, men så mycket mera uttryckte man sitt missnöje med baron Adelswärd, Manderström var ej minister mer än få år. Någon chancelier tillsattes ej heller efter Blumm, som afled 1863.

Förutom det indragna »kommissionskontoret» saknade en och annan af svenskar och norrmän i Paris det välvilliga, nästan faderliga intresse som excellensen Löwenhjelm ägnat dem. De klagade också öfver, att ministern icke talade samt icke riktigt förstod svenska och norska. Denna klagan var alldeles obefogad. Georg Nikolaus Adelswärd var visserligen född i Stralsund, men hans far var hofmarskalken Göran Axel Adelswärd, en äkta svensk, och från sitt 25:te år ägnade Georg Nikolaus sig åt svenska statsverkets tjänst samt genomgick graderna på den diplomatiska banan, för hvilken han