tillställning, men grannarna klagade öfver störd
morgonslummer, ty Billmarkska tuppen var alldeles
ovanligt morgonkry och ville ovillkorligen att
grannskapet skulle höra på hans toner, men de
kringboende tyckte icke om sådan fåglalåt, och polisen
uppsade tuppen och dennes familj till afflyttning.
Då och då hade nordborna i Paris fört på tal önskvärdheten af ett skandinaviskt bibliotek där på platsen, och i början af 1863 tog man med allvar i tu med saken. Öfverläggningar höllos i Café des Quatre-Nations, en trappa upp i hörnet af rue Saint-Honoré och rue de Valois, strax bredvid Café du Danemark. Där samlades representanter för de »Fyra nationerna» svenskar, danskar, finnar och norrmän.
Sammankomsterna och deras ändamål voro anmälda i polisen, hvilken meddelat tillåtelse till dem. Men vid första sammanträdet inställde sig två för alla de närvarande okända personer, hvilka på tillfrågan meddelade, att de voro skickade af myndigheterna för att bevista »samkvämet» och sedan redogöra för hvad sig tilldragit. Vi bjödo herrarne sitta ned och iakttaga hvad som skulle förekomma. De tillfrågades, om de förstodo något af de skandinaviska språken och förklarade, att sådant ingalunda var fallet. De lydde endast förmäns befallning.
Vi skandinaver skrattade åt den befallningen, och jag tror nästan, att en af de kunskapsälskande också drog på munnen. Emellertid fortgick både den aftonen och flera följande aftnar ett ganska lifligt meningsutbyte i biblioteksfrågan. Bland dem som då läto höra sina åsikter i saken voro i synnerhet Björnstjerne Björnson och d. v. major, sedan
