kommunarderna var ingalunda så fogligt af sig, och det var
icke rådligt att gifva sig i samtal med hvem som
helst af kommunens folk. Man kunde lätt bli tagen
för en af »bondbassarna», med hvilket simpelt ord
jag tycker mig kunna öfversätta det »ruraux»,
hvarmed kommunarderna helt föraktligt benämnde
versailleserna ... »Bondbassar» både regeringen och
nationalförsamlingen, diplomatiska kåren och alla de
andra som hellre bodde i det fria Versailles än i
det af kommunen hårdt kufvade Paris.
»Les ruraux, les ruraux» skrek man en dag på Montparnasse, och en bataljon kommunarder råkade i vild flykt.
Man trodde, att versailleserna redan trängt in i staden. Det var dock endast falskt allarm. Men detta upprepades dag efter dag, och troligtvis skulle det en gång bli verklighet. Det var sannolikt på tid att bryta upp. Tyskarne lågo ännu i Saint-Denis, men de kunde försvinna hvilken stund som helst. Jag for den vägen för sista gången, hvilket jag dock icke då kände till. De vanliga undersökningarna af de afresande försiggick. Först kom en kommunardkapten och såg igenom våra papper. Allt i ordning! Innan tåget sattes i gång inställde sig ännu en kapten i samma ändamål och tog oss noga i skärskådande, och fann ingenting misstänkt, ehuru jag starkt förmodade, att en fruntimmersklädd passagerare med karlavulna åthäfvor var en mansperson. Sådant har händt förr.
Inom kort var jag åter hos mäster Weiss, och dagen därpå satt jag å nyo i första radens fond och hörde från tribunen bekräftelse på, att hela Paris
