skulle snart vara inneslutet. Så skedde ock, och
därmed var hvarje tanke på att komma in i Paris alldeles
omöjlig så länge kommunarderna kunde hålla stånd.
Påföljande söndag befann jag mig i Avenue de Paris i Versailles, då jag såg folkmassan rusa in i rue de Saint Pierre och under skrän och tjut omgifva en öppen omnibus, där en civilklädd person satt bland flera gendarmer. Den civilklädde var fruktansvärdt blek och hade håret klippt ända till hufvudsvålen. Han såg hemsk ut, och skränet omkring åkdonet gjorde det hemska ännu hemskare.
Det var Rochefort som på detta sätt förpassades in i Versailles från ett misslyckadt rymningsförsök, som han företagit, då kommunen sjöng på sista versen. Den talangfulle, men föga samvetsgranne skribenten, som en tid var så populär, hälsades nu af hotande skrän och förbannelser, och hade bevakningen icke hållit folkhopen på afstånd, skulle man sannolikt ha slitit Rochefort i stycken.
Nu fördes han in i fängelset Saint Pierre och kunde vara glad öfver att fängelseporten slogs igen mellan honom och den rytande folkmassan.
Samma dags eftermiddag var jag vittne till en helt annan scen. Från prefekturen rusade en karl ut i avenuen, svängande ett pappersblad öfver sitt hufvud. Det var en proklamation om att regeringstrupperna inträngt i Paris. Oändligt jubel i Versailles, som alltid uttryckt sitt ogillande af kommunen, och visat detta bland annat då de stora fångtågen inkommit i Versailles.
Jag ville besöka Henri Martin, men fann honom icke. Morgonen därpå ämnade jag först söka mig
