in i Paris igen, men fann det fördelaktigare att vänta
en dag. Henri Martin var fortfarande osynlig. Jag
gick upp i nationalförsamlingen och hörde på Thiers,
som talade från tribunen och fröjdade sig öfver
intagandet af hufvudstaden.
På tisdags morgon, den 23 maj 1871, förklarade jag för mäster Weiss, att han nu snart skulle blifva kvitt både mig och de tio francs för hvarje dag, som jag nu betalt i nära två månader. Så gick jag upp till rue des Réservoirs, där det fanns en droskstation, på hvilken flera åkdon funnits att tillgå sedan de från Paris förflyttat sin trafik. Där fanns också den dagen åtskilliga fiakrar, men ingen ville köra till Paris under femtio francs.
Det fann jag för dyrt. Jag beslöt att gå, och jag gick. Under vägen hade jag mycket att se och iakttaga, allt som plägar vara vanligt under ofredens tid, men som fängslar en fredlig persons uppmärksamhet.
När jag kom till Sèvres, råkade jag in i ett förskräckligt virrvarr af alla möjliga krigsfordon och visste icke huru jag skulle reda mig. Då hörde jag en röst som ropade mitt namn, icke med det franska uttalet, vid hvilket jag hunnit vänja mig, utan på svenska, fastän med fransk accent. Det var Henri Martin som satt i ett åkdon, hvilket råkat fast i trängseln. Han kom, sade han, från Paris, där han blifvit åter inställd som maire i 16:de arrondissementet, som är Passy. Detta förklarade hvarför jag icke fått tag i honom dagen förut. Nu skulle han fara tillbaka till nationalförsamlingen och då han förnam, att jag ämnade mig ned till Paris men ej