ägde någon passersedel, hvilken vore alldeles
oundgänglig, förklarade han min afsikt för ren galenskap.
Utan sådan sedel slapp jag icke in, utan skulle
utsätta mig för allvarliga olägenheter och faror. Han
bad mig stiga upp i hans vagn och med honom
återvända till Versailles.
Jag var dock fast i min föresats att begifva mig till Paris och tog därför afsked af häfdatecknaren som beklagade min envishet och for vidare till Versailles. Jag fortsatte nedåt Seine, gick öfver en där utlagd tillfällighetsbrygga och fann på andra sidan en mindre omnibus, i hvilken några personer befunno sig för att låta forsla sig till Paris. Äfven jag tog plats i vagnen och tillkännagaf min afsikt att söka komma in i staden. Reskamraterna frågade genast om jag hade någon Laissez-passer och på mitt nekande svar förklarade de enstämmigt, att utan sådan sedel, undertecknad af Mac Mahon själf, fick ingen inträde. Mitt pass kunde ej hjälpa mig.
Det lät icke uppmuntrande, men svårigheterna, hvilka redan Henri Martin för mig uppräknat, afskräckte mig icke. Vid framkomsten till fästningsvallen togo de öfriga omnibuspassagerarna afsked af mig, förklarande, att längre skulle jag nog icke komma.
Jag befann mig helt nära muren vid Porte Saint-Cloud på Point-du-Jour och steg upp på en jordhög som tycktes vara lämning från de löpgrafvar som gräfts ända fram till befästningarna. Porten var sönderskjuten, men ersatt af en provisionell träport som stod halföppen. Genom denna öppning passerade mina kamrater från omnibusfärden och
