visade hvar sitt papper, som en officer i porten noga
granskade, hvarefter de resande släpptes in.
Jag insåg nu, att det knappt vore troligt att jag utan något sådant papper skulle få passera, allra helst som porten var besatt af en mängd soldater af Versailles-armén. Försök måste dock göras. Jag steg ned från jordhögen och gick med till utseendet lugna steg rakt på porten, men i själfva verket var jag allt annat än lugn. När jag kom till porten, stod officern, som jag fann vara en kapten, noggrant skärskådande ett papper som öfverräckts honom af en civilklädd person, hvilken stod på kaptenens vänstra sida, under det soldaterna i samlad klunga grupperade sig omkring dessa två. Jag gick på kaptenens högra sida, blickande rakt framför mig. Ingen sade ett ord åt mig.
Jag var inne i Paris, men det kittlade i benen på mig och jag kände stor lust att springa, vågade dock icke, ty då hade jag naturligtvis dragit uppmärksamhet på mig, och följden hade nog varit ett eller annat gevärsskott.
Den långa gatan i Point-du-Jour var nästan alldeles förstörd af versaillesernas granater. Högst få personer syntes bland ruinerna. Framför ett sönderskjutet hus hade en marchand de vins ställt upp en liten försäljning i fria luften. Han hade under den närmast föregående tiden hållit sig dold i källarn af fruktan för versaillesernas granater och kanonernas »rekvisitioner».
Jag förfriskade mig med krögarens »petit-bleu» och bjöd ett par artillerister från batteriet Brimbarion på samma vara. De följde mig ett stycke bortåt
