I huset åt gatan fanns sätteri- och tryckerilokaler
samt annonskontor som förestods af faktor Lindström,
hvilken dessutom hade uppsikten öfver sättare och
tryckeri. Såsom annonsmottagare var faktorn fruktad
af allmänheten, mot hvilken han alltid visat sig mycket
barsk. Man visste på den tiden icke hvad
annonsagenter ville säga, och man gaf visst högst sällan
rabatt på en annons. Men rädd var man för gamle
faktorn och hans stora hund Argus, hvilken var lika
morsk som sin herre och morrade lika ilsket som
han. I själfva verket voro både husbonde och hund
ganska fredliga varelser.
På kvällarna hölls annonskontoret icke öppet, men då var redaktionen i verksamhet, som vanligt är i morgontidningar. Det snöade duktigt den afton jag gjorde mitt inträde i Stockholms Dagblad. Jag nämner det, emedan jag erinrar mig hur snön yrde in i redaktionsrummet hvarje gång dörren till gården öppnades och trängde fram till det enda redaktionsbordet i det lilla rummet. Vid bordet satt, utan att låta störa sig af besöket eller snöyran eller korrekturläsarens högljudda mummel, den bekante tidningsmannen, författaren och öfversättaren Gustaf Thomée, en af Sveriges flitigaste män af pennan. Han redigerade utrikesafdelningen och lefde hufvudsakligen på öfversättningar ur danska tidningen Berlingske. På motsatta sidan af detta bord hade Talis Qualis haft sin plats. Den stod nu tom, men afsikten var, att den skulle intagas af mig, hvilken efter åtskilliga underhandlingar under år 1865, anställts som fast medarbetare i tidningen.
Vid det enda fönstret i det lilla rummet stod en pulpet för två personer, hvilken begagnades på