förmiddagen till bladets räkenskapsafdelning, på
eftermiddagen till korrekturläsning. På förmiddagen tronade
där von Gertten med sin medhjälpare, en gammal
f. d. sjökapten och skeppsbyggmästare J. Pettersson.
På sena kvällen och en god del af natten var pulpeten
anslagen till korrekturläsningen, hvilken besörjdes af
en annan f. d. apotecarius vid namn Wilhelmsson,
med något biträde från sätteriet.
Det var hela redaktionslokalen, men då referenterna vid den sista ståndsriksdagen, af hvilka fanns en för hvarje stånd, infunno sig, måste Thomée och korrekturläsarne rymma fältet. Den ofrivilliga ledigheten tillbragtes vanligen på källaren »Hörnan», hvilken åtnjöt Dagbladisternas förtroende och där äfven Carl Strandberg af gammal vana ofta sökte upp de gamla kamraterna.
Efter att ha tagit redaktionslokalen i skärskådande, hvilket var snart gjordt, fördes jag upp till »patrons», som bodde i hufvudbyggningen åt gatan. Boktryckaren och tidningsägaren samt redaktören Jonas Adolf Walldén var en älskvärd hedersman, omtyckt af alla som kommo i beröring med honom. Han var, då jag inkom i Dagbladet, ej mera än femtionio år, men såg äldre ut, ehuru han hade ett ganska prydligt utseende. Jämte sin hustru, född Schagerborg, förde han ett angenämt och mycket gästfritt hus samt var känd för frikostighet och välgörande.
Med hans son, Wilhelm Walldén, hade jag gjort bekantskap i England 1862 samt närmare lärt känna i Frankrike, där han vistades under en god del af 1863. Han var 1866 tjänsteman i civildepartementet och började deltaga i skötandet af Stockholms Dagblad,
